Mitt förhållande till motion
Då var det där med motionen. Jag har hela min uppväxt hållt till i stallet och cyklat otaliga mil till och från olika stall. Något jag älskade. Med åldern kom även andra intressen in i bilden och motionen minskade. Det gjorde inte siffrorma på vågen. Någonstans där bestämde jag mig tillsammans med en kompis att vi skulle köpa varsitt gymkort och börja gå på pass. Kompisen var med några ggr men kvar blev jag. Hästarna fick mindre tid och jag var på gymmet iallafall minst 5ggr/vecka och var jag inte det kom det dåliga samvetet.
Jag blev liksom aldrig nöjd. Jag kunde inte klappa mig själv på axeln och vara tacksam för det jag gjorde.
Tillslut tröttnade jag förstås, ungefär samtidigt som den stora kärleken kom in i mitt liv. Nu ökade siffrorna på vågen ännu en gång. Så har det fortsatt.
Jag har gjort några försök till raska promenader...det ska ju vara bra. Och skönt har jag hört. Dock blev ju inte effekten vad jag tänkt mig där heller. Efter en runda var hastigheter registrerade i telefonen och nästa runda hade jag stenkoll på hur många minuter det tagit till tex. en specifik lyktstolpe.
Hade jag inte samma tempo eller helst snabbare var det knappt värt att gå.
Sen tillslut varnade äntligen kroppen och min chef uppmärksammade att hela jag lös stress. Hon rekommenderade ju då såklart promenader, det som just stressat mig än värre. Fick i samma veva tips av min frisör att lyssna på ljudbok, för musik går nämligen inte heller.
Det visade sig att ljudbok inte var något för mig. Men på vägen hittade jag avslappningsmusik. Och äntligen kunde jag gå ut och gå bara för att det är skönt.
Förra hösten testade jag på vattenträning. Äntligen något jag tyckte var roligt! Framåt hösten blev det ett cykel inköp. Inspirerad av min trampande man. Jag kan väl säga såhär, hjälp vad det var jobbigt!
Nu när jag gjort alla dessa turer känns det ändå som om att jag nu ändå hittat en känsla av att vilja komma ut och röra på mig för att det är skönt och för att jag mår bra av det. Bara det är en vinst i sig.
Veckan som gått nu har jag legat förkyld och jag har verkligen längtat efter att kunna ta en sväng på cykeln. Det trodde jag inte för ett år sedan.
Promenaderna går jag nu helst utan någonting i öronen. En perfekt stund till att bara vara i tystheten.
Och jodå det första jag kollar när jag kommer in är vilket tidssnitt jag haft när jag gått/cyklat.
Vi får väl se om jag med tiden kan släppa det också men jag kollar iallafall inte under själva motionerandet längre 😉
Avslutar med en bild från kvällspromenaden.
